Vaknade tidigt i morses av megaont i magen, kramp i attacker!! Om jag ska vara helt ärlig så kändes det som förlossningsvärkar (!!???)  Så kom inte så mycket längre än till soffan idag, ingen skola med andra ord  :(  Tycker verkligen inte om att behöva vara hemma oavsett varför egentligen. Men vet någonstans långt inne att är man sjuk så är man, och man vill inte smittas och ingen tackar egentligen för att man går till jobb/skola när man mår piss... Med lite mer sömn i kroppen så släpper säkert frossan oxå!

Önskar att saker och ting kunde börja falla på plats, undrar varför en olycka sällan kommer ensam?!?
Varför kan man liksom inte få avverka olyckorna innan nästa kommer åtminstånde??? 
Men har förhoppningsvis hittat en ny och fin ägare till vår lilla Bengaltjej Zumba som vi måste göra oss av med, och hoppas att någon vänlig själ kan ta sig an vår lilla raggdollblandras oxå!!  Det är med sorg i hjärtat man lämnar bort sina djur, men barnens hälsa går givetvis först!!

Känner verkligen att det hade varit skönt att komma iväg någonstans helt allena med mannen. Vi firar ju snart 12 år tillsammans. Vi är verkligen värda det efter detta hemska år som varit!!!  En natt eller en helg eller över dagen, bara få rå om varann <3 <3 <3