Blir ibland förvånad över mig själv hur det är att sörja någon nära som dött!
Idag är det nästan 10 månader sedan pappa dog. Och först idag så kunde jag slänga det sista telefonnumret han hade på sjukhuset och som jag hade satt upp på anslagstavlan.
Jag bläddrade även igenom min kalender från förra läsåret där jag skrivit vad som hänt de sista dagarna i pappas liv..  det var fruktansvärt jobbigt och jag klarade inte riktigt av att slänga den.
Att sörja kan liknas vid att lära sig leva på nytt. Och det har jag tvingats att göra, orkar inte engagera mig i saker och i människor som bara suger näring men inte ger något tillbaka. Orkar inte ta skit från folk oavsett vilka de är och om det gäller mig eller min familj. 
En annan sak är att det materiella är ju bara struntsaker egentligen..  vem fan  bryr sig om man har Ipad eller senaste slimmmade laptopen om inte nära och kära får leva eller vara friska  ??  Är det verklilgen lika roligt att ha dessa prylar då, inte för mig iallafall! Kanske kan låta konstigt i vissas ögon men för mig så blir sådana saker lågprioriterade.

Det har varit ett överjävligt senaste år och ibland känns det som ett under att jag sitter här idag och ändå gått stark ur alla erfarenheter som jag har gjort. Det som inte dödar det härdar! Man får inte tappa sin ödmjukhet på vägen bara.. 

Har bara 2 terminer kvar av min utbildning nu, som från början bara var meningen som en examen. Men som under tidens gång växt och ökat på mitt intresse till den grad att jag nu i dagarna påbörjade min 8:e termin.
Jag vet att pappa skulle vara stolt över mig idag, att jag har klarat mig och att jag valde "att bli nåt".. Han sa många gånger till mig att jag skulle satsa på skolan först och främst istället för att jobba vid sidan av..  Jag höll mitt löfte om att så fort jag kände mig redo (hade råd) så skulle jag säga upp mig och satsa helhjärtat bara på studierna. Och inte trötta ut mig på att plugga och jobba 175 % som de första åren......
Jag vet även att han skulle vara stolt över att vi har startat bolaget nu, men förbannat tråkigt och sorgligt att han aldrig fick chansen att uppleva och se det här.
Vill kämpa sista året dels för min egen skull men även för dig pappa!!

Ibland hör jag hans röst inom mig när han tycker att nåt är helt uppåt väggarna galet, sådär som bara pappor gör, så som bara min pappa gjorde! Jag vet att han finns med mig och min familj för att se så vi har det bra.
Drömde om honom häromnatten vilket var första gången på jättelänge, säkerligen sedan natten till begravningen den 3 december förra året.
Jag drömde att han gjorde så att mammas värmepump började fungera igen...  Att han i drömmen var död men att jag såg honom med en vetskap om att han var på andra sidan (död). Och att han vänd mot mig sa att "Johanna jag ska hjälpa till med detta, dra i några trådar och se om jag kan orda det här för snart är det kallt"

Till historien hör även att mammas värmepump i verkligheten varit sönder och gjort så att det vare sig funnits värme eller varmvatten. Installatören hade inte lyckats fixa så den blev lagad, och några dagar senare så hade någon annan kommit och fixat den! 
Om det var med pappas hjälp vet jag inte...  Men ibland funderar man!




Tack my man för allt stöd det senaste året, utan dig hade jag inte klarat det!!!!
Tack alla mina fina vänner, släkt, kollegor och kursare!!

Ni är bäst och all kärlek till er !!!



"Ensam är stark men tillsammans kan man ibland förflytta berg"
(Citat: okänd)