^*^ FEMBARNSMAMMAN ^*^

Oj oj oj.. som vanligt med mitt bloggande så kan det gå ett tag mellan varven..  !!

 

Den 18 juni så hade jag fått en tid till Specmödravården på SÄS i Borås för en sk tillväxtkontroll, de misstänkte att bebis var för stor enligt Symfusmåttet!  Väl där så visade det sig att de knappt hittade något fostervatten och att bebis inte skulle vara stor utan snarare mer åt andra hållet.. (Konstigt tyckte vi)
 Eftersom bristen på fotervatten låg under den tillåtna gränsen så blev jag hemsickad för att hämta sambon och sedan skulle vi skrivas in på förlossningen och igångsättning samma eftermiddag, det var viktigt att avsluta graviditeten så snabbt som möjligt för bebis skull.

 

Sagt och gjort...  åkte hem, packade och fixade barnvakt till alla 6 barnen och sedan in till förlossningen. Där gjordes alla standard undersökningar, dock gjordes ingen ytterligare koll på hurvida mycket fostervatten det fanns. Efter lite förseningar pga att läkaren var tvungen att ta några akuta fall mellan så blev jag igångsatt med den sk ballongmetoden, vilket jag var skeptiskt till från början. Jag hade hellre gått på värkstimulerande dropp med en gång och syntetvärkar. Men lyckades inte övertala dem utan de ville att värkarna och förlossningarbetet skulle vara så naturligt som möjligt! 

 

Efter ett par timmar åkte ballonger ur och vi började känna oss laddade för förlossningen, det innebar nämligen en öppning på 3 cm och därmed kunde värkdroppet sättas in och fosterhinnorna togs hål på. Då upptäcktes det att läkaren tidigare på dagen gjort en felbedömning då det fanns hur mycket vatten som helst, ca 1.5 liter uppskattningsvis  ??!!  Vid det laget började vi kännas oss skeptiska men förlossningen var ju trots allt igång och vi ville bara få den överstökad.

Jag kände att det började bli mer och mer regelbunda värkar som gjorde mer och mer ont, fick ryggbedövning som till en början tog bra. Blev undersökt med jämna mellanrum för att se hur öppen jag var. Dock hände det inte så mycket och de ökade droppet till den högst tillåtna gränsen för att försöka få igång det hela. Efter 12 timmar så hade det inte hänt så mycket och då togs beslutet att stänga av dropp och EDA för att jag, bebis och kroppen skulle få vila ett par timmar.

 

Det var då allt började braka åt fanders!!!  Ungefär samtidigt som "allt stängdes av" inför viloperiod så fick jag en sån fruktansvärd värk som inte släppte, det kändes som om magen skulle spricka!!  Läkarna och barnmorskor stod handfallna och de lämnade oss själva i långa stunder. Jag kunde i princip bara skrika att det gjorde ont och peka på vart det gjorde ont, till slut så hade jag så ont så jag kräktes. Jag började få panik över att värken inte släppte och läkarna dividerade fram och tillbaka om att det kunde vara brusten livmoder, mitt kejsarsnittsärr som spruckit inifrån eller ev att moderkakan lossnat. Jag sket mest i vilket just då utan ville bara att bebis skulle vara ok och att det onda skulle försvinna! Låg i över en timma i konstant värk innan de tog beslutet om ett akut kejsarsnitt!  Först skulle sambon vara med då de skulle använda ryggbedövning, men eftersom jag hade så jävla ont att jag bara kunde grymta till svar och inte sätta mig upp så valde de att söva mig. Så då skickades sambon ut och han fick byta om igen! Måste dock poängtera att jag har fått det mesta berättat för mig efteråt, jag har inte så mycket minnen från det att värken kom tills jag vaknade på postOP. Dessutom så skar det vår lilla miniprinsessa i örat i samband med att de snittade upp mig, så nu hoppas vi på att hon inte kommer få några men av det llänge fram i form av ärr.

 

Så med buller och bång föddes vår lilla prinsessa Oliwiah 3 veckor för tidigt onsdagen den 19 juni med akut kejsarsnitt helt i onödan,då det fanns tillräckligt med fostervatten och mer därtill. Inte nog med allt detta så fick jag infektion i snittet och fick gå på en dunderkur antibiotika i 10 dagar.

 

Så här ca 2 månader senare när underverket ligger och sover sött i sin vagn och sköter sig exemplariskt, så kan jag ändå känna en bitterhet på sjukvården som har bristfälliga rutiner. Känner mig bestulen på en vanlig förlossning och hade hon fått komma när hon var redo hade antagligen inte min kropp reagerat som den gjorde heller. Men helt klart värt allt det onda i världen, men beslutet om att det var sista barnet var definitivt och absolut efter denna upplevelse!  Skyller inte på någon specifik personal egentligen, men hade åtminstånde önskat mig att personalen stannat hos oss mer när värkn kom och att de hade kollat med UL en extra gång innna de satte igång mig. Hoppas att SÄS sett över sina rutiner efter denna händelse!!