Följande förklaring finns på Wikipedia om kränkning:
Kränkning, det att kränka någon eller något. Kränka är en avledning av det svenska ordet krank, 'dålig', 'sjuk'. Ordets ursprung är den germanska stammen kranka-, 'krokig'. Kränkning har flera närliggande betydelser såsom att förolämpa, vanära, våldföra sig på eller att bryta mot (till exempel en bestämmelse).[1]
Att kränka någon är att behandla en person nedsättande i ord eller handling, eller att göra ingrepp i dennes rättigheter eller frihet. Synonymer är förödmjuka, skymfa och såra. Kränkning kan vara en brottslig handling. Att förtala eller förolämpa någon kan vara ärekränkning, och andra typer av kränkande handlingar kan vara brottsliga till exempel enligt de olika lagarna mot diskriminering. En äldre betydelse av ordet är att ha samlag med en kvinna på ett vanärande sätt, såsom utanför äktenskapet eller med våld.
I skadeståndsrätt är kränkning sådan personskada som inte är sveda och värk eller lyte och men, men som utgör grund för kränkningsersättning.
Kränkning kan vara att inte respektera en bestämmelse, överenskommelse eller avtal.
Inom
folkrätten kallas det kränkning när ett lands militär korsar ett annat lands gräns på ett otillåtet sätt, det vill säga utan föregående tillstånd eller i strid med reglerna om
oskadlig genomfart. Alla länder anses folkrättsligt skyldiga att skydda sina gränser och avvisa kränkningar, vid behov med våld
Har man någon gång blivit kränkt, upplevt våld eller upprepade förolämpningar (går in i varandra) så lär man sig snabbt att vara på sin vakt! Man reagerar på minsta kroppsspråk, ändring i röstläge och man går på helspänn. Man lever ett liv på tå i oro och ibland (varierat med ofta) en rädsla för att "det" ska bryta ut. Man beskyller sig själv för att vara idiot och att man missar tecknen ibland. Man rannsakar sig själv för att eventuellt hitta något som stämmer överens med de ord eller handlingar man får ta emot. Det tär, det skadar och det förgör!
Man lär sig att dubbelkolla, att inte lita på och att tycka illa om sig själv. Man blir påverkad att ändra åsikt för att "det är lugnast så" .
Man blir ärrad för livet och får samtidigt en självkänsla som skriker att man inte är värt något bättre. Man blir bitter på sig själv och besviken på sig själv att man stannar kvar, att man tillåter sig själv bli så jävla kränkt. Man skäms, vill inte prata om det. Vill inte riskera folks reaktioner eller att de eventuellt inte tror på ens verklighet. Mycket som man aldrig kommer kunna prata om, aldrig vill tänka på igen, samtidigt som man vill göra upp och slå sig fri. Livrädd att erfarenheterna skadar ens framtid, gör skada i andra relationer och framförallt att man ska "trilla" dit igen. Vilket leder till att man lever med att alltid kolla bakom axeln efter eventuella tecken oavsett vem det är. Man ser varningssignaler och toleransnivån för dessa signaler är säkerligen en bra bit lägre än hos dem som inte upplevt! Idag är jag glad att jag kan älska samtidigt som jag inte behöver vara rädd, utan att behöva gå på tå och utan att känna skam eller skuld.
