I dag är ett år sedan pappa lämnade oss, dog, flög iväg, kom hem...  ja det finns ju som sagt många ord för att förklara att en människa dött.
Ett år som på ett sätt känns minst som tio och på ett sätt som igår. En konstig känsla, där tomheten och saknaden som skar genom bröstet känns lika närvarande just idag och tiden sedan jag pratade med honom, såg honom och hörde hans röst känns som en hel evighet sedan.
Har nu överlevt första julen, påsken, midsommaren, farsdag, födelsedag med mera utan honom. Och på ett känns känns det bra att det blir den distansen och på samma sätt skrämmande. Tänk om man glömmer rösten???  Tänk om man glömmer saker man alltid förknippat??  Distansen kan ibland kännas just skrämmande för att det blir en allt större distans och längre tid sedan han var i livet...

Var tillsammans med barnen och mannen och tittade till honom (graven) tidiagre idag. Barnen lämnade dikter och teckningar vid gravstenen och tillsammans ytterliagare ett ljus. Ett ljus för kärleken, för att hedra och för att minnas <3