Tyckte det var dags för ett litet inlägg här igen..
Var alltför längesen tyvärr, men tiden flyger iväg. Men ibland känns det som att det bara är jag kvar på marken..

Har varit jobbiga dagar...  har varit stressade dagar... Har varit trötta dagar.. Men framför allt har det varit dagar av saknad!!!

Min älskade svärfar somnade in och lämnade oss alla i en chockartad sorg !
Det var nog ingen som trodde att han skulle lämna oss på grund av en massiv och överjävlig hjärnblödning under tiden som sluttampen av cancerbehandlingen pågick..
Fan vad livet är orättvist ??!!  Varför liksom... vad är meningen ??!!
Efter månader av kämpande med den där jävla cancern och så får han en hjärnblödning !!?? 
Den enda trösten är att det gick snabbt och antagligen med största sannolikhet smärtfritt !!

Men inte ens ett halvår efter att min egen pappa somnade in.... Känns riktigt jävla tungt!!
Man blir påmind på allra värsta tänkbara sätt... 

Barnen har förlorat både morfar och farfar på en mycket kort tid..  Det känns tufft att möta!!!

Samtidigt vet jag att vare sig min egen far eller min svärfar tycker att man ska gräva ner sig i sorg och stanna upp sitt liv... Men vissa dagar är det förbannat svårt!!  Men jag vet att dagarna kommer glesare och att man lär sig leva med det.
Tack vare alla goa människor där ute som stöttar och uppmuntrar så gör det att man står ut lättare !!!

TACK !!!


(ursäktar det fula språket för känsliga läsare)