Jag undrar om det finns en bra förklaring som passar alla över vad lycka är?? Svaret är med största sannolikhet NEJ. Lycka är nog en känsla som uppstår beroende på vart någonstans i livet man befinner sig och hur man lever sitt liv. För en del människor skulle möjlighet att skaffa mat på bordet och får det att gå runt med alla räkningar vara lycka och för en del att köpa nyaste BMW:n. Jag vet inte om materiella saker kan ge mig lycka egentligen? Visst skulle det vara coolt att ha största och tunnaste tv:n på vardagsrumsväggen, eller ett helt topp till tå renoverat hus med de senaste vitvarorna. Men skulle jag egentligen vara lycklig för det? Nej, jag tror min lycka handlar om respekt, empati, välmående, unna sig saker, förgyllning av tillvaron, kärlek och att saker flyter på bra...
Jag är en människa som många skulle anse ha kontrollbehov, inte ett slags behov för att veta vad alla gör eller inte gör, såkallad svartsjukligt kontroll. Utan ett behov på kontroll som grundar sig på vetskapen om att tappad kontroll kan leda till negativa konsekvenser som har ett mycket högt pris! Jag vill ha kontroll över det som berör mig eller som kan skada mig eller mina nära. Jag har inget behov av att veta vad folk tycker eller säger om mig jag har ett kontrollbehov över det jag faktisk kan göra något åt..
Ja med det så menar jag inte en extra helg för året, utan den varannan helgen där bonusbarn kommer. Ni vet sådär kaosartat och roligt på samma gång... Många viljor, många intressen, många personligheter och många uppmärksamhetsbehov blir samlade under samma tak.
Denna helgen innebär även jobbhelg för mig, i kväll och på söndag, korta men intensiva pass som är ett alldeles lagom avbrott i mammaledighetsbubblan. Och alltid skönt med extra klirr i kassan :)
Snart närmar sig pappas dödsdag vilket känns lite i magen, det har gått 3 år snart, men känns ändå jobbigt :( Saknar honom varje dag resten av livet... !! För mig var han människan, pappan, morfadern som höll ihop familjen..
Något positivt dock i den just nu kaosartade världen jag lever i och som jag hoppas blir mer rutinartad igen snart, är att jag verkar klara antagningen till våren :D Behörig i alla kurser och inväntar nu bara officiellt antagande och kursstart :)))
Sitter med morgonkaffet vid köksbordet och tittar ut på en gråmulen novembersöndag. Det är plusgrader men känns inget roligt att gå ut frivilligt...
Grubblerierna hopar sig ibland och jag undrar varför en olycka aldrig kommer ensam? Om någon kunde besvara den frågan vore jag tacksam så att jag kan undvika nästa gång!
Känner mig låg, ledsen, irriterad, besviken och även lycklig på samma gång. Har svårt att acceptera fakta att någon annans vilja och intresse går före mig själv och då snackar vi inte barnen tyvärr. Har svårt att se meningen med att inte kunna prata om saker och ting och samtidigt svårt att se vitsen med att motarbeta samarbete... suck :( Att hela tiden ha någon som nosar en i nacken och vill förstöra och ställa till problem.. Tankarna snurrar mellan "vad har jag gjort för fel" och "varför just jag" blandat med "dra åt helvete era jävla idioter" !!!
Vill bara ha en lugn stund och lite tid för återhämtning mellan varven, vill inte en vacker dag ligga som ett utsketet äpple och krachad rakt in i väggen... vill inte... :(
Är mamma till fem underbara ungar och sambo med kärleken i mitt liv. Jag tycker & tänker mycket. Men ibland bör man hålla käften. Är dock inte så bra på att göra det alla gånger ;)
